The ethnic conflict between Uzbeks and Kirgiz has recently escalated in the Ferghana valley region of Kyrgyzstan. The death toll has reached 200 in the past three months, and up to as many as 400,000 Uzbeks have fled the country. We drove through Osh, the epicenter of the turmoil, only to find long rows of buildings burnt and destroyed. Little did our team know that a conflict would emerge when we planned our route 7 months ago.

We heard of many Mongol Rally teams that had chosen alternate routes in Central Asia because of the bad news coming from Kyrgyzstan. At our hotel in Bhukara in Uzbekistan we stumbled upon a fine group of Scotsman in a 7m long and 3m wide ambulance truck discussing the issue. If they were to drive through Tajikistan, on the Pamyr highway – the world’s second highest highway, it would, as a consequence, lead them into Kyrgyzstan. Choose either gorgeous mountain passes or stay in safe and flat Uzbekistan. When we told them that we too had an ambulance the decision became clear. We joined forces and set out to take the Pamyr and Kyrgyzstan together.
 
The Scotsman proved to be an enthusiastic and fearless gang, but their vehicle didn’t really match any expectations. After a number of rocky water passes the ambulance began to fall apart from beneath. The sight of dangling cords paid tribute to missing parts, and before they lost their exhaust pipe we helped them hang it up with metal wire. But we couldn’t do anything for the shot suspension system, and we had to leave our dear friends in Khorog until they could fix their car.

We pushed on through the mountains, and after only two days of driving, far sooner than expected, we arrived at the Kirgiz border. The customs officers were at lunch when we arrived, but after a two-hour wait they let us pass. Our satisfaction with the Pamyr decision was immediate. The landscape in Kyrgyzstan is arguably more stunning than that of Tajikistan (the two most beautiful countries of our trip), and the roads are as quite and smooth as those of Sweden. 

Towards the evening, after we had driven 300km, we arrived in Osh, and understood that we were very far from our politically stable and clean home Sweden. We entered the city through one of the bigger military checkpoints where the guards pleasantly burped, manhandled my passport, and sloppily pointed the barrels of their AK47s down my line of vision. We sped off, happy to have the army off our case, but were then distraught by the kilometers of imagery to follow. The streets were lined with the insides of destroyed and burnt houses, and not one person could be seen. I wanted to take many pictures, but we arrived only a half hour before sundown. When the city went dark we decided it would be prudent to leave and find a good campsite before Bishkek.

The following morning we did a long haul to Bishkek where we met Christian’s friend Jamilya. We were all impressed by Babak’s performance as a host in Iran, and we never expected that Jamilya, a Kyrgyz, could compare to it. When we arrived we were invited to an apartment where she and her friends had made a traditional meal for us. There was a variety of fruits, alcohols, noodles, and sweets - a perfect combination for four tired travelers. After the lovely dinner we found out that the apartment had been reserved for us. We each were given a place to sleep, towels, and a fully stocked refrigerator. My initial thoughts were that Kyrgiz people have a special flame for gratefulness and giving, but I now after I have passed through so many countries and have met so many different people I think we were just lucky to have met such a kind person as Jamilya.

She also acted as our city guide the following day. We saw the main sites of the city, the parks, the statues, and the shopping mall. We were ashamed, however. We were all to some extent tired of traditional sightseeing. For lunch we decided to follow a Lonely Planet recommendation – Fat Joe’s. Our mouths began to drool when we saw the description, “American diner food, pancakes and hash browns, fruit smoothies, imported coffee, and clean and efficient service..” A comparative analysis of an American cultural integration, we argued, and finished our Bishkek tour.

The Kazakhstan border was easy to cross, and the flat and smooth highway was a pleasure to drive on. I mustered up the courage to get behind the wheel (I hadn’t driven because of my bad reputation of destroying the car), and was comfortable pushing on at 100km/h. Naturally, I got carried away and hit a cow. I was trying to take on a truck when two big cows and a small cow crossed the highway. I rammed into the behind of the little one as it was in a frenzy to join its elders. Happily, the little cow could walk away from the collision, and the ambulance was left with only cosmetic wounds.

Once in Almaty, we quickly found a place to eat, and a typical post soviet hotel to sleep in. We walked around in the city after the excessively doughy pizza we had eaten at the local Italian restaurant (we were all ready for a pause from tourism in this big metropolis). After two hours of stumbling around, and not finding a pleasant place to sit down for beers we opted for the city gaming center. Three hours quickly flashed by as we busied ourselves with email, facebook, and counter-strike. The following day we walked around the town to get an idea of the old Kazakhstan capital, but amazingly found ourselves back at the gaming center before soon. When we were in Almaty we all re-fell in love with our childhood pleasures.

When we left the city, casually in discussion before we got into our racing vehicle, we decided to drive non-stop to Barnaul in Russia. We had heard much about the Kazakhstan countryside, and that there was not much to do or see on the drive from Almaty. In 36 hours of driving we saw two small towns and a slightly hilly countryside. We took shifts driving, two in the front would be awake, and two in the back would rest. We stopped only to stock up on food or petrol. Even though it would have been nice to spend more time in Kazakhstan we were satisfied that we could get to Barnaul quickly (me especially, considering I had a flight to Stockholm to catch).

At the Russian border our car was, for the first time, inspected for drugs or other illegal goods. Despite the rigorous procedure, we were ready to drive into Russia after an hour. I have to applaud Carl and Mortimer who took it upon themselves to drive 6 hours into the night so that all four of us could wake up just 40km from Barnaul. The city was converted into an industrial hub in World War II when Stalin moved much industrial production to the safety of the interior. Barnaul specialized in weapons and ammunition, which it still produces under Putin and Medvedev. Some things still haven’t changed. There were a number of statues of Lenin on Lenina prospect, and the city boasted many murals of the working class.

We checked into the luxurious hotel Barnaul (wifi and hotel restaurant) for lack of anything easy and cheap. We did some errands – Christian and Carl bought thick sleeping bags, and some of us took a nap in order to recuperate from being sick in Kazakhstan. We ate dinner at a Russian/US steakhouse, and afterwards wanted to go out on the town. We failed to find any pub with more than 2 people, and called it a night quite early.

The next day we checked out of the hotel, and I said farewell to my first car, a big yellow ambulance, and my teammates that would that afternoon drive on to the Mongolian border. There was news of extreme cold and 40 cm of snow, and even though I was upset I would not get to see the finish line, I was happy I would not have to freeze for a week on the Mongolian steppe. I brought my tent with me, so Christian will from now on squeeze together with Carl and Mortimer in a 2 person tent. Love is heat as we say in Sweden. Good luck guys.

 
13/8
Vi kom till den Tadzjikiska gränsen där vi möttes av en liten grön barack med en gränsvakt i, det var själva gränsposteringen. Gränsvakten ville ha 60 dollar för att få in bilen i landet. Vi gav honom 40 dollar och två redbull. Vid gränsen träffade vi en rysk liftare i vår ålder som hette Vlad, han följde med oss till Dushanbe, och fick agera tolk.
Vi hade ca 20 mil till Dushanbe och vi var fast beslutna om att komma fram samma dag. Slätterna övergick till höga berg, och vägen slingrade sig mellan dem, och igenom dem via en del rätt otäcka tunnlar på flera km, med droppande vatten och dålig luft.
Vi kom fram till Dshanbe vid midnatt efter 10 timmars körning. Vi bodde hos Vlads kompis som hade ett hus där liftare och backpackers fick bo gratis och så även vi.

14/8
När vi skulle åka från vårt boende fick vi två nya liftare med oss Gregory “Grill” & Anja två icke rökande icke drickande icke humoristiska ryssar som ville ha skjuts till Khorog.Vi hade svårt att säga nej eftersom vi fått bo där grats. Det Skotska laget  som vi åkt med tidigare var redan i Dushanbe så vi åkte till deras hotell för att tillsammans ta oss de 50 milen till Khorog. Iväg bar det och ju längre in i bergen vi kom desto sämre blev vägarna men landskapet var otroligt vackert vi passerade en flod och en sjö där vi badade i. Det blev mörkt och vi hittade en avtagsväg som tog oss till ett lämpligt camping ställe. Vi slog läger tände en brasa och åt middag, nötgryta á la lumpen påse och drack rysk vodka.

15/8
Vaknade av två bilar som åkte förbi på den lilla avtagsvägen, en stund senare vaknade jag av att jag på avstånd hörde någon slags bön sjöngs av några män. Det visades sig vara en begravning och vi hade slagit läger precis vid en begravningsplats. Vi städade och packade upp ganska omgående.  Vi lämnade begravningsplatsen och körde vidare. Vi kom fram till en flod som vi åkte parallellt med under hela den dagen och nästa. Efter att vi tittat på kartan visades det sig vara Afghanistan på andra sidan floden, kändes ganska mäktigt. Det var ungefär då “vägarna” blev nästintill ofarbara först tvättbräda sedan berg och dalbana. Att vi fixade underredsplåtarna i Samarkand är vi nu väldigt glada för, värt varenda cent. Vi hade en medelhastighet på ca 10 km/h hela den dagen!. När vi trodde det värsta var över då kom vi fram till en vattenövergång. Vår bil har ca 15 cm markfrigång vattnet gick över mina knän! Eftersom det inte fanns en chans i världen att vända om så gav vi det en chans. Det visades sig vara fyra vatten övergångar de tre första gick väldigt bra inte speciellt djupt och inte heller så strömt. Den sista var den djupaste och så pass strömt att det knappt gick att vada genom den. Som en ängel kom en Tadzjikiskt tanklastbil och körde om oss, vår ryske vän “Grill” talade med chauffören och han gick med på att bogsera oss genom den sista passagen. (se bilder)
Vi kom över och vi blev alla överlyckliga, vi kunde nu äntligen fortsätta. Den natten sov vi på ett väghotell efter att ha kört 13 h och 15 mil.

16/8
Efter en härlig frukost bestående av ägg och bacon och en dusch ur en vattenslang begav vi oss mot Khorog ca 30 mil bort vad vi hört skulle nu vägarna vara lite bättre. Passerade ett vattendrag där skottarnas ambulans fastnade i en sten som i sin tur slet loss deras pump till luftfjädringen. Trots att sladdar och slangar hängde ner på marken samt utan fungerande bakfjädring körde de vidare i deras 5 ton tunga ambulans, att den ens klarade de vägarna innan är helt otroligt. Vi körde vidare och mot skymningen stannade vid en by ca 2 timmar från  Khorog där det fanns en fotbollsplan varken vi eller skottarna var sena att springa dit och spela en match, resultatet blev 5-5 avgjordes med straffar Tadzjikerna vann, Mats gjorde ett mål och Morre var rena försvarsväggen.
Vid 22 tiden kom vi fram till Pamirbergens huvudstad Khorog. Vi letade upp första bästa hotell skulle checka in men ingen personal fanns i närheten så vi hjälpte oss själva och tog ett rum. Hotellägaren kom lite senare totalt oberörd av att alla tagit sina egna rum, vi betalade 20 dollar för fyra personer.

17/8
Vi var runt i Khorog och tittade i staden en ganska lortig och stökig stad, vi köpte på oss vatten och åt Samsa som består av friterat bröd med lök och kött fyllning, detta är det vanligaste maten här omkring och vi börjar nu bli ganska trötta på det.
När vi var kittade med allt vi behövde för de kommande dagarna sa vi adjö till skottarna eftersom de hade “lite” reparationer på deras bil. Där Pamir highway startar står det en betongklump med en gammal bil på, denna bil var den första bilen att köra sträckan Khorog-Osh i början av 1930 talet. En korrupt polis stannade oss och talade om att vårt GBAO tillstånd (som man behöver i Pamir) var felaktigt och vi behövde betala 5 dollar var, vi ville bara komma iväg och hade inte ork att tjafsa så vi betalde. Naturligtvis utan att få något kvitto eftersom det enligt honom inte behövdes.
Vägen slingrade sig uppåt och vegetationen försvann och så även syret.. När vi kom upp på ca 3500 m höjd kom vi upp på en stor platå med snötäckta berg runt om riktigt vackert. Vi stannade vid en varmvattenskälla som jag pratat länge om, våra förväntningar var skyhöga. Vi kom fram till källan som visades sig vara en pysande öppning i marken där ett rostigt rör ledde det varma svavelstinkande vattnet till ett badkar inuti ett hus. Vi hoppade över badet och for därifrån med besvikna miner. När det började skymma stannade två andra lag oss som hade hittat ett bra ställe vid en sjö som vi slog läger vid. Det var lagen BobOlov med en svensk deltagare och team Wanderlust bestående av ett par från England. Det var endast 10 grader varmt och vinden fick nästan tälten att blåsa bort.

18/8
Efter en nästan sömnlös natt med tunna sovsäckar och en kall genomträngande vind, ja förutom Morre då som sov utan några som helst problem. Med ansträngda andetag packade vi ihop och begav oss med de andra lagen mot byn Murghab. På vägen såg vi våra första jurtor, ett runt tälthus som används av nomader runtom i hela centalasien, vi såg även vår första jak.
Murghab var som khorog, lortigt och omysigt fast mindre vi stannade vid byns marknad där Carl och Morre gick i väg för att köpa mat och vatten Mats gick för att ta bilder. Jag vaktade bilen eftersom byns ca 20 barn var runt bilen, de var mycket nyfikna antagligen inte så ofta  en bil från Sverige eller Europa kommer och hälsar på. Vi tankade 80 oktanig bensin ifrån ett oljefat vid byns lokala bensinmack och körde vidare.
 Vi kom till slut till den högsta punkten på Pamir Highway 4655 m bilen kröp fram i ca 10 km/h under de sista backarna, helt enkelt inte nog med syre för att den skulle orka köra fortare. Vid stannande och gick upp för en bergstopp ca 100 m längre upp, njöt av den otroligt vackra utsikten. Vi stannade inte länge solen var väldigt stark och Kalle började få riktigt ont i huvudet p.g.a. den tunna luften så vi gick ner till bilen och körde vidare neråt.
Vägarna som ändå hade varit ganska ok blev nu återigen dåliga (tvättbräda) Vi hade som mål att komma fram till den Kirgiziska gränsen ca 10 mil längre fram. När tvättbrädevägen äntligen övergick till asfalt visades det sig att en bro blivit bortspolad och vi åkte på en hög grus vägbank så inte det enklaste att köra runt. De andra två lagen som vi bodde med natten innan hade kört ner för den branta vägbanken och satt sig fast ca 100 m bort på flodbädden i ett försök att köra runt. Jag och Morre hjälpte dem loss och med bogserhjälp av ambulansen kom de tillslut upp på vägbanken igen. De hade varit där i ca 2,5 timme utan att ha sett en enda bil. Men då plötsligt såg vi en bil komma från andra sidan av bron vi följde hur den körde runt bron. Vi fick nu upp hoppet igen vi körde tillbaka 1,5 km och ut på flodbädden, alldeles intill den Kinesiska gränsen. Vi fick korsa ytterligare några vattenpassager, utan hjälp av någon tanklastbil. Alla bilar kom till slut över floden och ut till huvudvägen utan sätta sig fast i leran. Vi stannade vid ett homestay i Karakul alldeles intill sjön med samma namn där Sven Hedin en gång i tiden slagit läger. Vi blev bjudna på middag borstj med bröd och jaksmör. Smöret smakar lite som ost och är väldigt mättande. Vi träffade ytterligare en liftande ryss. Vadim hette han och han ville följa med till Sary-Tash, första staden i Kirgizistan.

19/8
Vi fick frukost hos familjen vi bodde hos som bestod av bröd, yaksmör och te. Packade och begav oss de 60 km mot gränsen. Efter några mil kom den första av tre Tadzjikiska checkpoints den första fick vi visa passen, betala 30 dollar i vägskatt!  50 meter längre fram fick vi återigen visa passen som de i sin tur skriver ner all information ifrån tar ca 20 min, samt en drogkontroll där en gubbe tittade in i bakutrymmet sedan i handsfacket sen var det klart. Den sista kontrollen som var en ombyggd oljecistern ca 20 m längre fram var bara en ren visa pass och få ytterligare en stämpel i passet.  Vi var nu ute ur Tadzjikistan.

Resan genom Tadzjikistan har varit den absolut häftigaste hittills med så mycket storlagen natur och så otroligt extrema vägar, vi har verkligen lärt oss vilka hinder som vårt trogna fordon klarar. Vi har även fått erfara den centralasiatiska bakterie kulturen som fått oss alla  att ha toapappret nära till hands, ja alla utom Morre då som inte haft några magproblem.
Men summa summarum har det varit ett jättehäftigt land!
Glöm inte heller att titta in på fliken "färdväg" där ni kan se hur långt vi kommit och var vi bor varje

//Christian

Hej hej. Carl här! Senaste dagarna har vi varit med om en hel del saker. Den här resan är hur kul som helst. Efter den helt sjuka gästvänligheten i Iran har vi nu stött på motsatsen, Turkmenistan.

7/8
När vi korsade gränsen så slogs vi av södra Turkmenistans fantastiska skönhet. Det bergiga landskapet blev förgyllt i solnedgången. När bergen avtog började staden Ashgabat. Ashgabat är en helt sjukt fin stad med marmor och magnifika byggnader. Allas hakor skrapade längs den nylagda asfalten när vi åkte in i Ashgabat. Vi gjorde entre i Ashgabat tillsammans med några andra lag vi träffat på gränsen. Vi bodde påHotel Ashgabat som vi konstatera var som en assfin brud med dålig personlighet, fasad av finaste marmor och byggarbetsplats inuti. Vart man än ser sig om i Turkmenistan hänger det tavlor på landets ledare/diktator Turkmenbashi. Alla tavlor är lite småroliga. Min favorit är en utav tavlorna som hängde i tullen, tavlan förseställde honom sittandes på en vit häst, med Julio Iglesias skjorta och vita byxor. En superrolig notis är att landet nuvarande Turkmenbashi (landsfader) är landets före detta Turkmenbashis dåvarande tandläkare, typiskt proffsig rekrytering! Vi käkade tillsammans med de andra lagen och efter middagen gick vi ut. Kvällen var jätterolig, och en smula förlösande eftersom vi inte hade druckit under tiden i Iran .. eller…inte så mycket iaf.

8/8
Dagen efter gick vi på bazaar och shoppade lite roliga traditionella turkmenska kläder.Efter bazaarerna begav vi oss mot Ashgabat centrum för att gå på lite sightseeing. Jag och Mats var ute och gick och båda fylldes av obehag. Hela staden är jättefin, men på vissa ställen helt tom på folk. Det verkar som om innerstaden innehåller mer militärer och poliser än privatpersoner. Något står verkligen inte rätt till. När Mats tog kort och någon vakt såg det visslade de med visselpipa och skrek saker på turkmenska. Helt sjukt! Alla i staden var väldigt rädda för att hamna på bild. Några tjejer på ett kafé gick med på att vara med på ett par bilder, alla andra tog handen framför ansiktet. Senare träffade vi några tjejer ifrån Turkmenistan som hade studerat i USA. De var våra guider ett tag och de var riktigt trevliga.

Exempel på några trevliga regler i turkmenistan
Du får inte promenera i staden efter klockan 23.00.
Du får inte gå med en tjej när solen har gått ner för då antar de att        tjejen är prostituerad och du åker dit för att vara torsk.
Det är böter för smutsig bil.

Den senare lagen var vi sugna på att åka dit på bara för att det hade varit så himla kul att få en böter för att man har en skitig bil. Tänk att ha boten inramad på väggen. Det positiva med den lagen är att alla bilar är i jättefint skick.

Kvällen bjöd på riktigt intressant bilkörning. Christian och Mats satt i baksättet och kastade frisbee med vårat gamla bröd. Platt stenungbakat bröd verkar vara riktigt kul att kasta. Jag och Mortimer försökte hitta vart i helvete vi var. I Turkmenistan sätter de inte upp ordentligt med skyltar och de skyltar de sätter upp saknar reflexer. Tackvare att någon framför oss hade kört sönder sin fjädring i tre stadiga kanter, så slapp vi göra det. Bra för oss. Senare fanns det inte någon markering på att de höll på med ett vägbygge, så jag lede in oss på en väg fylld av olja och sand. Däckens diameter blev större och större eftersom oljan och sanden klippade fast vid däckena. Till slut kom vi fram till en ångvält där en vägarbetare höll på att sova. Han ledsagade oss genom vägarbetarnas läger. Där vi gjorde vi oss populära genom att få igång hundarna och på så vis väcka hela lägret. Hundarna var riktigt skabbiga. Långt från dem slog läger på vägen emot Mari.

9/8
9 augusti, även kallad dagen då Swedentomongolia fick se Turkmenistans riktiga ansikte. Dagen börjar med att vi blir stannade av en polis som försöker få oss att betala böter för att vi har kört om en lastbil på väg under arbete, lastbilen körde i 10 km/h och förtjänade att bli omkörd. Polisen började skriva böter och ville ha Christians underskrift. CJ undvek att skriva på. Han grejade biffen genom att spela lite trög och anklaga polisen för att han hade tagit sönder hans körkort.

Vägarna vi kör på är mycket dåliga, så vi kör så lugnt vi kan. Den här gången hade vi otur och vår överlastade ambulans palla inte en utav väggroparna. PANG lät det! Vår fjäder från vänster framhjul studsade ut i väggrenen. Efter en halv minuts frustaration och svordomar började ”få fjädringen fixad”-processen. Mats och Christian stack till närmaste mekaniker i staden Mari, 120km bort. Jag och Mortimer började se ifall vi kunde sätta tillbaka fjädern. Vi var en skruv ifrån att få på fjädern men vi visste inte var den satt. Vi körde utan fjäder i sköldpadde-fart emot Mari och allt vi såg var bara sand när vi tittade ut genom fönstrena.Vädret var strålande solsken och 40 grader varmt.

Efter några timmar dök Christian och Mats upp med vad vi i efterhand kallar för skurkarna. Det tog ett tag för dem att fixa dämpningen, men det var ganska lärorikt för oss att se hur det gick till. Nu vet vi hur vi ska göra nästa gång. När fjädern var på så åkte vi in till Mari. De ville fixa bilen lite extra och vi åkte till en ”billig” resturant, maten var sämst och jätteäcklig. ”Dill i allt!” var mottot. 50 dollar skulle de ha, dyrt för att vara Turkmenistan. Efter middagen körde vi till ett uteställe där personalen blev lite sura på att vi hade kortbyxor. Vår eskort övertalade dem att vi skulle få stanna. För öl och lite vattenpipa betalade vi 70 manat, ca 15 dollar. Lite på grund utav de här utgifterna grundade de senare sitt pris för reparationen.

När vi kom hem till verkstaden som också var deras hem blev vi serverade vodka och en lite matbit. Alla hade trevligt och sjöng snapsvisor, sedan skickade mekanikern Juriöver mobiltelefonen till Mats. Tjejen i telefonen var en tolk som vi hade haft kontakt med tidigare. Hon berättade priset för Mats och hela stämningen dog. 250 dollar för att sätta på en fjäder. Vi hade  I 2 timmar satt vi och förhandlade priset men inget hände. Jurivar märkbart irriterad. Förhandlingspositionen var följande:priset var inte bestämt sedan innan, vi satt på ett gäng turkmeners bakgård, vi skulle sovadär över natten, bilen var parkerad på verkstadsområdet, vi hade druckit vodka och de hade sett oss betala 50 dollar för en middag utan att blinka.

Vi var lite oeniga i gruppen om vad lösningen var. Jag kände personligen att vi var schack matt och jag ville inte riskera att hamna i handgemäng. Vi kände oss grundlurade och kände inte att vi ville vara kvar. Mats hade tydligen myglat med att dricka vodka så han kunde köra bilen ut ifrån staden.
Stämmningen i bilen var extremt god. Vi pratade om att det här är precis vad vi var ute efter, äventyr! Vi hade lärt oss många saker den kvällen men två saker stack ut, kör försiktigt med bilen och prata alltid pris innan. Två läxor vi aldrig kommer glömma.

Nu sitter jag på ett hotel i Bukara i Uzbekistan och här är allt hur bra som helst! Hoppas ni där hemma har en riktigt bra sommar.

/Carl

Vi har nu just lämnat det livsfarliga landet Iran där alla är jättereligösa, kvinnor får inte synas och männen har skägg på minst 30 cm. Nej låt oss lägga propagandan åt sidan. Iran är ett väldigt trevligt land eller bättre menat Iranska folket är otroligt trevliga, tyvärr har de blandat ihop religion med politik vilket gjort att de har ett väldigt konservativt och diskriminerande levnadsförhållande.

Klockan 21:00 var vi vid den Iranska gränsen, en stor gallergrind öppnades sakta och precis när vi skulle köra genom grindarna sa några turkar “don´t go in they kill you!” och drog ett finger över halsen. Med självförtroendet på topp  körde vi in genom dödsgrindarna. Hela övergången tog ca 25 min. En bit efter gränsen upptäckte vi att vi hade en kasse öl i bilen.
Den natten sov vi  en bit ifrån motorvägen på ett fält. Följande morgon körde vi med tomma magar mot staden Orumiyeh där vi skulle äta och växla pengar.
Väl i staden var det som vanligt att ca 5-10 st människor främst män kommer förbi och vill prata och bjuda på te. Vi fick en personlig “guide” som hette Sinat han studerade till läkare i staden, han bjöd oss på frukost och en hel del skrytande om Irans och dess styre, “This is a very free land” sa han bl.a. Sedan visade han oss stadens kyrka som tydligen var den första i landet.
När vi till slut lyckades ta oss därifrån, Irans gästvänlighet kan ibland ta lite för väl mycket tid. Vi körde så  vi var ca 10 mil från Iran slog läger vid en lastbilsparkering som var mygg invaderad i.a.f. för mig vaknade med ca 70 myggbett, nu har jag och Mats hård disciplin på att hålla tältet stängt.

Teheran
Denna stad har den mest kaotiska stads trafiken med absolut inga trafikregler, alla bara kör kors och tvärs, människor som bara går rätt över vägen. Kaotiskt helt enkelt men faktiskt så är det riktigt kul!

Vi spenderade två nätter i Teheran hos min vän Mehdis farbror Mahmat, som bjöd oss på boende, mat samt att hans son Babuk visade oss runt i staden.. När vi väl hittade fram till deras lägenhet packade vi upp och tog fram våra datorer för de hade trådlöst internet! men det visades sig ganska snart att bl.a facebook, google, youtube samt den sida vi uppdaterar vår blogg var avstängda av Irans regering. Så istället tog Babak oss bl.a. till en bazar och på ett och annat  vattenpipe café. Vi fick även träffa en del av Babaks kompisar det var mycket intressant och höra deras åsikt om Iran en av dem sa “It´s like a huge prison, you can´t get out. Tydligen så tar staten ifrån dem passen när de fyller 18 och de får inte tillbaka dem förrens de gjort nästan 2 år av hård militärtjänst.
Sista kvällen blev vi bjudna till en privat fest och vi tvekade inte sekund utan tackade ja. Vi kom till en fin lägenhet där det var ca 40 glada Iranska tjejer och killar. Så fort tjejerna kom in slängde de av slöjan och började dansa med killar, något som är strängt förbjudet ca 50 piskrapp. Där fick vi mat och whisky på burk något som också är strängt förbjudet och vad straffet är vill jag nog inte veta heller. Vi dansade där och fick ragg hjälp av Babaks kompis Hesam. I Iran är man rätt fram tycker man om tjej så säger man det på en gång, inget onödigt tjafs. Med lite hjälp så raggade Morre upp en söt tjej men deras avsikter var nog lite olika och när ett äldre par (vad vi anade hennes   
föräldrar) kom och började prata om Morres utbildning och giftermål fick han ganska bråttom därifrån.  Vi lämnade festen med glada miner.
Tidigt nästa morgon körde vi iväg norrut efter att ha fått en god sista frukost av Babak, vi gav honom vår kasse öl som tack.
På vägen norrut mötte vi upp med ett Brittisk lag bestående av tre Suzuki Swift, även de ska åka över Pamir bergen. Lite senare träffade vi även ett lag från Schweiz som startade med oss i Milano.  Vi tog följe och körde fram till klockan 22:30 då vi till slut hittade en bra plats att kampa, där fanns även det Italienska laget Pink ladies, de som strippade på start dagen. Vi grillade med vår nya grill och drack Iransk alkoholfri äppel öl. Riktigt trevligt hade vi, och det var kul att äntligen träffa lite “rally” folk.

Bilen har rullat på bra vi har dock en gnisslande ljud från ena bromsen som behöver fixas. Lagandan är fortfarande på topp och blir till och med bättre för varje dag. Så länge som Mats får sin välbehövliga sömn, Carl sina två ton mat, Morre sin tvagning och att jag får komma iväg fem minuter tidigare än planerat.    
vi ädet första -istan landet Turkmenistan och dess märkliga huvudstad Ashgabat.

Fotbollsplan utanför Ankara:

Vi åkte från Istanbul med lunch i magarna. Ut och in ur tunnlar slingrande vi runt branta bergsklippor. Där såg vi ett kuperat skogslandskap som förvånade oss alla. Det förklarar varför huvuddelen av Istanbul’s arkitektur är kortlivat. Stadens träbyggnader är kända för att dels vara väldigt vackra, men också vara instabilt konstruerade och lät antända.  Som tur var spenderade vi halva vår Istanbul dag i undantaget, tegelbyggnaden Hagia Sofia. Den katolska kyrkan byggdes år 537 och har överlevt tre grova jordbävningar. Där vandrade vi i timmar, djupt imponerade, med huvudena backåt lutade - 55m är det från golv till tak (vi hade ett vad: ML-50m, CJ-80m, CT-15m, MH-100m). Först när vi kom fram till räcket på andra våningen trilla blicken ner. År 1000 var det vanligt att ha vikingar som livvakter.  En viss viking Halfdan måste ha varit uttråkad på söndagens gudtjänst och ristat in sitt namn med runskrift på sten räcket. Då kände vi oss hemma, trots att vi var bara en enkel vattenövergång från att lämna Europa. Det var kanske därför jag åt min sista europeiska måltid strax därefter.

Inte för att måltiderna blev sämre senare på bilfärden den dagen. Vi hamnade med en otrolig tur på någon typ av lyxrestaurang efter bergspassagen. Grillat lamm, stekta köttbullar, och chai (turisk te) – det är alltid läge för en söt kopp chai – gjorde oss mätta och belåtna. Personalen var som vanligt mer vänliga än vad som är vanligt i Sverige och t.o.m. hjälpte Carl fråga Turkiets vice president för en grupp bild (ja, han var där också). Tyvärr var han på familjemiddag och hade inte tid med fyra svenska äventyrare. Kanske vi har mer tur när vi är i Iran eller i en av -stan länderna J.

Den natten kom vi fram sent till en fotbolls plan 80km utanför Ankara. Det var en lämplig plats att sova inför natten och spela vad som har nu blivit en standard runda av Hjärter. Så dricker vi chai, röker cigaretter och slänger korten på borden, ja, och så stiger en uns av turkman inom oss alla.

Insjön:

Trots att körningen i Ankara är nästintill omöjligt för tursiter (det kanske hade varit lättare om vi hade karta) så fick vi till slut våra visum till Tadjikistan. Vi kom fram till 5 miljons staden kl 9 och kl 12 hittade vi till slut till vår destination. Tadjikistans konsul var vänlig och gav oss fint illustrerade kartor över hans land. Där kommer vi försöka vara i några fler dagar – det ser ut som dem har det väldigt fint där i bergen.

Från Ankara åkte vi till en liten kurdisk by med en nyfördämmad insjö. Det var skönt att bada och tvätta lite kläder, sånt höjer alltid resemoralen. Följande morgon gick vi upp i byn för att se om vi kunde lära känna byn lite bättre. Jag hade med mig kameran och dem andra pojkarna tog ut fotbollen och började genast få nya vänner (ingen äldre än 10 dock). Christian och jag blev inbjudna på en kopp chai av några äldre män. Dem berätta att det kurdiska namnet på byn är Amara men det officiella turkiska namnet som finns på kartan är Büyük Bıyık, eller, ”stor mustache” vilket gav ett gott skratt hos hela sällskapet.

Mot Göreme och utsikt:

Vi lämnade byn efter frukost, fotboll och chai. Nästa stopp var Cappadocia och de världsberömda grottbyarna. Dessvärre kom vi inte så långt. Efter ca 5km hoppade högerbak stötdämpare ur sitt fäste och tryckte upp däcket mot chassit så att en bränd gummi lukt fyllde bilen. Lyckligtvis hade vi precis kört förbi byn Kaman. Vi parkerade bilen på ett stort verkstads område där ett gäng på 10 verkstadsmän kom till vår hjälp. Dem tog emot oss med sann kurdisk gästvänlighetsanda. Vi satte oss allihopa och åt den traditionella äggrätten, mellimen, spelade backgammon (och förlorade..), och pratade om bilar rent generellt, trots att inga riktiga ord var sagda.

När bilen var i ordning kunde vi fortsätta till dem mjuka bergen. Vi kom fram till Göreme Panorama, vilket vi tyckte lätt bra och körde in på. Där avnjöt vi en gigantisk pasta rätt, kall dryck och kort spel med vy över hela stan. Vi satte upp tälten bredvid bilen och sedan fortsatte att avnjuta den otroliga utsikten in på frukosten (se bilder..).

Sen tog vi oss till en av Turkiets mest besökta turist attraktioner, dem nergrävda städerna i Cappadocia. Vi åkte till den största i Derinkuyu. !00m ner i marken grävde sig Hettiter och Byzantiner för att skyda sig själva och sin kristna tro mot araber på krigståg. I dessa underjordiska samhällen fanns stall, kyrkor, vin k;llare och även ett stort stenkar för att samla regn vatten inför barnens dop. Vi sprang runt som små barn i ett stort leksaksslott. Med ett stortöverflöd av gömda rum och gångar blev det popis att skrämas – ibland råkade vi misstolka våra steg för en koreaner eller italiener…  Innan kl 10 var vi tillbaka till rejsarbilen och allvaret igen. Det skulle köras 800km den dagen.

44˚:

Igår natt körde vi in i den kurdiska delen av Turkiet. Från det att vi vaknade med sol på tälten till en overklig solnedgång i en bergsdal blev vi bekanta med den turkiska hettan. Det hjälpte inte heller att denna dag gick luftkonditionering sönder.

Vi började dagen med att åka till Hasankeyf, en 3000 år gammal by på Tigris floden. Det var en timmes svettig biltur från bensinmacken där vi hade sovit kvällen innan. Vi har kommit fram till att när luften är värmare än 35 grader är det tveksamt om det lönar sig att ha fönstrerna öppna. Vinden kyler inte. Det är ungefär som att blåsa på någon i en bastu – det bränns. När vi kom fram till Hasankeyf var vi yra och törstiga. Vi snubbla omkring på bergskanterna och tittade på grottor och ruiner. Det är t.o.m. vissa som bor kvar i grottorna, men inte länge till. Turkista staten kommer översvämma hela by i en vattenkraftsverksfördämning. Det sägs vara klart om 5 år, hej då Hasankeyf.

Sen fortsatte racet in bland bergstopparna. Lill-by efter lill-by passera vi fram tills vi stannade i Eruh för att fylla däcken med luft. Som tur hade var det ett bröllop i byn den dagen. Vi blev inbjudna och tackade ja. På en stor asfalts bana krokade vi lillfingret med det kurdiska byfolket och trampdansade fram och tillbaka. Något utöver det vanliga minst sagt. Vi var stora kändisar på festen. Alla barnen flockades omkring oss och dem alla dem äldre vill skaka hand med oss. Det var lustigt att stanna för att fixa bilen och sedan trilla in på ett bröllop där vi centrum på festen. När det störde några kusiner och bröder fick vi ta ett steg tillbaka. Tråkigt för Christian som inte hann visa upp sin svenska jägmästardräkt.

Från dansplatån i Eruh kunde vi se byns militäranläggning på den intilliggande bergstoppen. Motorvägen vi åkte på tog oss från by till by och visade upp de otroliga fort och stängsel områdena som tangerar varje bygräns. Visst, vi befinner oss nära gränsen till Irak, men jag fick en kallrysning när jag såg armens överhängande närvaro med kulsprutan i anläggning mot byarna. Intrycket gav mig en ouppskattad rädsla och respekt. Det känns som en ockuperat region såsom jag inbillar mig att det ser ut i Afghanistan eller Irak. Spänningen var tydlig. Det är bara turkar som bär vapen och bara kurder som pratar kurdiska. Tråkigt att ett det vänliga folket i denna region inte kan komma överens med deras turkiska styre. Förhoppningsvis i framtiden finns det mer frivilig respekt och en god kommunikation mellan båda kulturerna.

Pga lite dåliga kommunikationsmöjligheter, äventyrslystenhet/snålhet har vi inte haft tillgång till intenet. De senaste dagarna genom östeuropa har varit mycket intressanta. Våran övernatting i Sloveniens Ljubljana resulterade i en utgång på kvällen. Kvällen som var tänkt att sluta kl 2.00 slutade kl 5.00, men det var det värt. Vi träffade massa trevliga människor på vårt hostel Tabor, två svenskar och resten britter. Vi träffade även ett annat mongolrally lag som heter Lost Puppies. Tjejen i Lost Puppies ser ut som Anna Bok! Helt sjukt lik. Ska försöka få upp en bild på det! På morgonen den 25:e strosade vi runt i Ljubljana på lite sightseeing.

 

Jag och Mortimer har fått upp ögonen för ett väldigt festligt skådespel. Mats och Christian är varandras motsatser. Christian är en duracell-kanin som vill gå och lägga sig i tid för att sedan gå upp efter 5 timmars sömn för att sedan köra bil hela dagen. Mats ”Skalman” Horn, fotografen i gänget, är den lite mer flummiga konstnärssjälen som går sakta för att hitta den perfekta bilden. Det här har mynnat ut i lite frustaration ifrån Christian sida. Jag och Mortimer går och skrattar åt det hela, riktigt riktigt roligt.  Fortsättning följer på den!

Kroatien var platt och hade bra vägar. Trots den amatörmässiga svårhetsgraden i vägarna lyckades onamngiven person få bensinstopp. Det roliga var att vi hade åkt förbi en mack med 200 meter då vi fick det, så det var inga problem att hämta bensin. Samma dag fick jag lite magproblem efter vad jag tror var en dålig kyckling kebab i Ljubliana. Jag tror dock den här resan kommer bjuda på värre magproblem så i efterhand kan jag känna att det var skönt med en liten uppvärmning. Den 25:e spelade vi fotboll med några småkids ifrån Kroatien. Ungarna jobbade på en mack med att skrapa rent vindrutor för att tjäna lite extra pengar. Trots språk barriäret lyckades vi få riktigt bra spel. Slutresultat 5-4, säger läsaren ingenting förutom att det måste varit en jämn match.

Serbien var lite obehagligt att köra bil i. Vägarna i utkanterna av Belgrad var som ett lapptäcke. Vissa bilister körde jättefort och gjorde zick-zack sömmar i vägen. Vi övernattade nära en by som heter Smederevo, 9km ifrån motorvägen, 6 mil söder om Belgrad. Lägret var på igenväxt åker intill en metalfabrik. Hela natten blev vi störda av en jävla hund som skällde hela jävla tiden. (Notera hur jag fick med den exakta irritationen vi hade under natten i den meningen). Däremot var vi, Jag, Christian… tydligen inte Morre, riktigt rädda när vi låg där och skulle sova. Gräs som slog emot tältet blev till människor och hunden, som stod bakom ett staket , lät som om han var i undertältet. Tanken på att vi låg på en åker i östeuropa många många mil hemifrån var svårt att slå ifrån sig. Dagen efter skyndande vi oss med att slå ihop tälten och sticka så fort som möjligt ifrån platsen.

Den 26:e var en bilåkardag. Från mitten på Serbien till sydöstra delen på Bulgarien. På gränsen mellan länderna började Mats snacka med ett par turkar, det hela slutade med att de skulle liftade med oss till Sofia. Jag och Christian, som satt i framsätet, tyckte det var jättekul för att vi visste att Morre kanske inte var så sugen på att sitta trångt i bakluckan på ambulansen. Avstickaren in i Sofia tog riktigt lång tid eftersom det inte fanns några vägskyltar och ingen vi pratade med talade engelska. Det positiva med liftningen var att Mats fick några nya kompisar och att vi fick se staden Sofia. Sofia är den största krogtoaletten i hela världen. Alla hus var sunkiga, stadsförvaltning existerar inte, människorna var fula och hela staden stank avlopp och pissoar-tablett. Pissoar-tabletten visade sig vara en bulgarisk wonderbaum som Mortimer planterat i framcupén.

Nu måste vi hitta någonstans att sova. Ha det bra så länge! De andra hälsar!

 

/Carl

Nu har vi alltså ställt om bilens färdrikting på 90 grader ostlig. Innan jag går in mer på det måste jag tacka Martin Bayer som lät oss sova i hans crib i München. Martin tog med oss ut på en traditionell turkisk kebab. Turkarna i Tyskland är förjävliga på att göra kebab och det menar jag på ett mycket positivt sätt. Martin visade även sin coola cykel och på morgonen gjorde han en brakfrukost. Tack Martin! 

Starten idag var fantastiskt kul. Som Mortimer tidigare nämnt träffade vi på några italienska tjejer som vi blev kära i. Han i den mörka och jag i en blonda. Perfekt! Ingen rivalitet. Tjejerna var sponsrade av en stor italensk tidning och hade samlat ihop lite över 8000€, mycket imponerande! Tjejerna hade också slagit vad med någon, okänt vem, att de skulle göra en stripptease ifall de samlade ihop mer än 8000€. I sann italiensk manér fokuserades hela folkhavets uppmärksamhet på tjejerna som sakta i takt till pulserande musik tog av sig kläderna. Jag hade två saker i huvudet när jag såg det, fan vad nice och fan vad det inte skulle kunna hända i Sverige! Hurvida det är positivt eller negativt att det inte skulle hända i Sverige tänker jag inte ta ställning till i det här inlägget.

Vi har precis käckat en extremt sen lunch, kl 16.30, på en mack 3 timmar öster om Milano. När jag tittar ut ifrån bilfönstret ser jag ett varierande landskap med sporatiskt uppstickande gröna kullar, skogspartier, rektangulära fält med majs varvat med partier med vinrankslängor och ibland åker man över en smal bäck. Husen är gula och gråa stenhus med slitet orangegrått tegel. Riktigt fint i Italien!

/Carl

Nu jävlar är det många och åter många mil i öken, berg och sämre vägar som ligger framför oss.

Det var en händelserik start, det började med poliseskort och avslutades med striptease! Låter bilderna tala.

Vid starten tog vi hem priset, ”Spirit of the Mongol Rally”, motivationen var väldigt kort och innhöll något om Mats mustsch. Som för övrigt går hem väldigt bra på östberlins manliga uteställen.

Carl och jag har bundit viktiga kontakter med ett par italienskor som ska in i Pamir och kan behöva assistans.

Nu tio mil senare är vi ensamma rallyister längs A4:an och hunriga efter äventyr, Slovenien nästa!

Ingen kommer ihåg en fegis

/Mortimer


Nu har vi alltså ställt om bilens färdrikting på 90 grader ostlig. Innan jag går in mer på det måste jag tacka Martin Bayer som lät oss sova i hans crib i München. Martin tog med oss ut på en traditionell turkisk kebab. Turkarna i Tyskland är förjävliga på att göra kebab och det menar jag på ett mycket positivt sätt. Martin visade även sin coola cykel och på morgonen gjorde han en brakfrukost. Tack Martin! 

Starten idag var fantastiskt kul. Som Mortimer tidigare nämnt träffade vi på några italienska tjejer som vi blev kära i. Han i den mörka och jag i en blonda. Perfekt! Ingen rivalitet. Tjejerna var sponsrade av en stor italensk tidning och hade samlat ihop lite över 8000€, mycket imponerande! Tjejerna hade också slagit vad med någon, okänt vem, att de skulle göra en stripptease ifall de samlade ihop mer än 8000€. I sann italiensk manér fokuserades hela folkhavets uppmärksamhet på tjejerna som sakta i takt till pulserande musik tog av sig kläderna. Jag hade två saker i huvudet när jag såg det, fan vad nice och fan vad det inte skulle kunna hända i Sverige! Hurvida det är positivt eller negativt att det inte skulle hända i Sverige tänker jag inte ta ställning till i det här inlägget.

Vi har precis käckat en extremt sen lunch, kl 16.30, på en mack 3 timmar öster om Milano. När jag tittar ut ifrån bilfönstret ser jag ett varierande landskap med sporatiskt uppstickande gröna kullar, skogspartier, rektangulära fält med majs varvat med partier med vinrankslängor och ibland åker man över en smal bäck. Husen är gula och gråa stenhus med slitet orangegrått tegel. Riktigt fint i Italien!

/Carl

Ifrån morgonen då vi bara sov 2,5 timmar har vi nu samtliga genomfört en riktig utgång i Berlin. Vilken stad. Och hur märker man det? Jo ta alla sevärdigheter vi har i Sverige gånger 8(ca proportionen mellan tyska och svenska befolkingsmängden) så får du den tyska motsvarigheten. Dagen var varm och fuktig. Alla var riktigt sega pga den gassande värmen. Värmen på 32 grader är kanske en blek siffra i förhållande till temperaturerna i Iran, men jag tror på att vi genom resans gång kommer ha någon form av adaption. Kirgisiska ambassaden var intressant som tidigare nämnts, men vi fick visument efter en mycket märkig prutning som ambassadören gjorde på sig själv efter att han såg våra miner när han sa att visumet kostade 160€. Efter det var vi i centrum av staden och fixade med olika prakiska saker som vi var tvungna att göra. Exempelvis har jag lämnat Swedbank för Ica-banken... och ja... det var nog det jag gjorde under dagen. Intressant värre!

Nu för att komma till det väsentliga! Oj oj oj. Vilken utekväll. Maten käkade vi på en turkisk restaurant i östra Berlin. Kostande totalt 110kr med vin. Riktigt prisvärt! "Bier garten" var inte alls det vi till sista hamnade på. Jag har nu varit på min första gaybar. Jag har aldrig varit med om liknade. Det var jättekul! Jag har glädjen att berätta att hela gänget, Sweden to mongolia, är mycket attraktiva på den tyska gaymarknaden. Jag fick 2 nyp i skjärten på dansgolvet, Mortimer fick 4 stycken, Christian har inte uttalat sig, men vi vet att "killarna" på klubben visade en del intresse.  Jag tog det som en förlust samtidigt som andra kanske hävdar att det skulle vara en seger.Kort sagt, det har varit en upplevelse..

Imorgon blir det biltur till München! Ses snart igen!


/Carl